Heinrich Heine (1797-1856) skrev att ”där man bränner böcker bränner man till slut även människor”. Han hade rätt, några år efter att politiskt initierade bokbål hållits i trettiotalets ”demokratiska” tyskland ringlade röken upp igenom de ökända skorstenarna. Folket måste försvaras mot obskyra inre och yttre hot, makten över kommunikationen och kunskapen blir central.
Idag står vi inför det största bokbål som historien skådat, tändstickorna rivs mot plånen, den uppeldade politiska majoriteten drivs på av särintressernas mest inbitna och välbetalda försvarare. Utan eftertanke låter våra politiker sig hänföras i kampen mot det banala, mot det nakna, det osmakliga, det vidriga, det elaka, det politiskt kontroversiella, och därmed också emot sanningen och den reflektion av vårt eget samhälle som ord, bilder, kunskap och intryck utgör.
Samhället ska renas ifrån moraliskt förfall, gråa juridiska zoner och hjärnspöken som ingen kan se eller uppfatta. Yttre hot utan konturer eller identitet ska bekämpas, som ekon ifrån en svunnen tid. Censur, filtrering, avlyssning, monitorering, positionsbestämning, tekniska möjligheter som blir slagträn i en påtvingad strid där alla förlorar.
För friheten dör det ögonblick vi slutar bejaka den. Det behövs ingen resolution eller några parlamentariska omröstningar. Den sekund vi tystnar och låter det ske slocknar lågan. Varför låter vi det ske, varför är så många likgiltiga?
Den första december upphör rätten att fritt kommunicera i Sverige, efter denna dag gäller inte längre brevhemligheten. Det privata samtalet är inte längre privat. Nationens försvare har återigen ryckt ut i kamp mot de obskyra hoten’s väderkvarnar. Yttrandefriheten beskärs till fysiska möten utan protokoll, brasorna tänds. Människor känner rädsla, kryper in i sina skal.
Hur bränner man kommunikation och kunskap i det digital samhället? Man hotar infrastrukture, den moderna tidens salutorg, ”inte den, inte den, men den går bra”. Hur kväser man samtalet? Man säger; uttryck dig fritt, men vi kanske lyssnar.
Det samhällskontrakt som baseras på en ömsesidig respekt mellan makthavare och medborgare bryts den första december och det spelar ingen roll hur många eller få hörlurar och processorer staten har, övervakningsstaten bygger på hotet om övervakning, mer behövs inte. En halv miljon svenskar har redan lämnat det öppna svenska samhället bakom sig och gått in i anonymitet, fler följer. Det digitala demokratiprojektet har bytts mot digitala viskningar och förklädnader. Återigen ser vi historiens tragiska ironi.
Att behöva se Sveriges demokrati, yttrandefrihet, mötesfrihet och brevhemlighet undermineras av en borgerlig regering är hjärtskärande. Att se, med den lättja och arrogans som man sablar ner 70 år av historiska lärdommar, och hur Centerpartiet stiger fram som den nya ordningens främsta megafon är svårt att sätta ord på.
Östtyskarna, Tibetanerna, Iranierna, alla hade rent mjöl i påsen, men vad hjälpte det dem?
Tänk på att njuta av brevhemligheten dessa sista dagar,
Mvh
M

