Näthat och rätten till anonymitet

Efter en smekmånad som årets nykomling i media har nu Piratpartiet blivit etablerade mediers nya granskningsobjekt. Det är i sak sunt att partier som gör anspråk på lagstiftande inflytande lyft upp under granskningen obevekliga strålkastare, så länge detta görs med ett mått av behärskning och saklighet, är detta till godo för den politiska debatten.

Tyvärr känns det bitvis lite osakligt och avigt.

Underblåsta av kontakter som går rakt in i det politiska etablissemangets partihierarkier och kulturskapare med stora kommersiella intressen i upphovsrättens existerande strukturer, börjar enligt min enkla mening, media att tappa det konstruktiva perspektivet, tidvis även relevans i sina inlägg.

Återigen lyfts Arboga bilderna fram, hur kan man vara så grym att man distribuerar dessa bilder trots den stackars pappans vädjanden?

Istället för att föra en diskussion runt grundlagen, och som följer de bevekelsegrunder som domstolen haft när de valt att offentliggöra dessa bilder, väljer man att peka sitt moraliska långfinger mot den rörelse på Internet som råkar gå i bräschen i kampen för demokratisk öppenhet och transparens utan censur. Man väljer att peka på en av frihetens grundläggande aspekter, nämligen rätten till information och statlig transparens som roten till det onda, visst är det sorgligt.

Detta är inte bara en logisk kullerbytta, det är faktiskt omoraliskt på en mängd plan. Vad blir nästa steg, vilka ytterligare friheter ska berövas oss medborgare i syfte att proaktivt motverka mänsklighetens olika brister? Vet människor som ifrågasätter tillgängliggörandet av publikt material vad de egentligen ifrågasätter? Vem ska bära hundhuvudet när fel informationen görs tillgänglig, den som gör det tillgängligt, eller den som säger ”kolla där, det är tillgängligt”? Är munkavle rätt väg för ett civiliserat samhälle, fundera själv?

Samtidigt, går kultureliten via Birro och Gardell ut med sin avsky mot rätten till anonymitet på nätet, och därmed rätten till att utrycka en åsikt fritt utan att riskera personliga konsekvenser. För just den risken finns, den är påtaglig, inte bara i Iran eller nordöstra Kina, utan även här. För ett halvår sedan förlorade en Piratpartist sitt jobb som konsult på EDB för att han ifrågasatte upphovsrättslagstiftningens nuvarande form i en Chat på sin fritid.

Birro och Gardell förklarar i mittuppslag i ledande dagstidningar att anonymitet måste förbjudas eftersom de upplevt ”nät-hatet”. Exakt vad nät-hatet består i framgår inte alltid, men uppenbarligen är detta en typ av hat som inte finns i resten av samhället, som inte förekommer i tunnelbanan eller i någon av våra skolor. Detta är tydligen värre än vanliga glåpord av okända på stan som de flesta av oss råkat ut för, och består mestadels i enskilda kommentarer som gjorts i samband med blogginlägg på dessas och andras kändisbloggar.

Att man enkelt kan stänga av kommentarer, eller välja att granska kommentarer innan de publiceras verkar inte ha nått fram. Istället väljer Gardell och Birro att i stor teatralisk stil återgå till den mer kontrollerbara envägskommunikationen via gammelmedia och traditionell litteratur, där risken att för direkt respons, också negativ inte föreligger.

Låt det stå klart att brott är brott, också på Internet. Det finns både reella verktyg och kompetens att beivra t.ex. hot om det bedöms som tillräckligt alvarligt, anonymitet eller inte.

Men ska vi verkligen behöva gå runt med namnlappar på stadens gator bara för att någon namnlös skrikit bögdjävel till en deltagare i Pridetåget? Ska nätet ses i andra mer intoleranta perspektiv, än t.ex. vad som sägs på en busshållplats utanför Haninge en fredagskväll, det tycker inte jag.

Helt klart är att man skönjer en röd tråd i de teman som tar över nätdebatten hos DN, SVD och Expressen. Hela etablissemanget verkar nu alliera sig i någon sorts smutskastningskampanj mot Nätrörelsen, Piratpartiet och de medborgerliga rättighetsfrågor som de representerar.

Jag hoppas nätets frihet tas på lite mer allvar fortsättningsvis för Sverige förtjänar det,

Mvh

M

Copyright laws threaten our online freedom

Olovligen kopierad ifrån Financial times, en sammanfattning av, varför några av oss centerväljara valde att rösta på piratpartiet i EP valet, och varför vi eventuellt kommer att göra samma sak 2010. Det finns nämligen något som vår partiledning inte förstått och det råkar vara en av vår tids mest angelägna frågor, det där om frihet, du vet.

By Christian Engström

Published: July 7 2009 18:10 | Last updated: July 7 2009 18:10

If you search for Elvis Presley in Wikipedia, you will find a lot of text and a few pictures that have been cleared for distribution. But you will find no music and no film clips, due to copyright restrictions. What we think of as our common cultural heritage is not “ours” at all.

On MySpace and YouTube, creative people post audio and video remixes for others to enjoy, until they are replaced by take-down notices handed out by big film and record companies. Technology opens up possibilities; copyright law shuts them down.

This was never the intent. Copyright was meant to encourage culture, not restrict it. This is reason enough for reform. But the current regime has even more damaging effects. In order to uphold copyright laws, governments are beginning to restrict our right to communicate with each other in private, without being monitored.

File-sharing occurs whenever one individual sends a file to another. The only way to even try to limit this process is to monitor all communication between ordinary people. Despite the crackdown on Napster, Kazaa and other peer-to-peer services over the past decade, the volume of file-sharing has grown exponentially. Even if the authorities closed down all other possibilities, people could still send copyrighted files as attachments to e-mails or through private networks. If people start doing that, should we give the government the right to monitor all mail and all encrypted networks? Whenever there are ways of communicating in private, they will be used to share copyrighted material. If you want to stop people doing this, you must remove the right to communicate in private. There is no other option. Society has to make a choice.

The world is at a crossroads. The internet and new information technologies are so powerful that no matter what we do, society will change. But the direction has not been decided.

The technology could be used to create a Big Brother society beyond our nightmares, where governments and corporations monitor every detail of our lives. In the former East Germany, the government needed tens of thousands of employees to keep track of the citizens using typewriters, pencils and index cards. Today a computer can do the same thing a million times faster, at the push of a button. There are many politicians who want to push that button.

The same technology could instead be used to create a society that embraces spontaneity, collaboration and diversity. Where the citizens are no longer passive consumers being fed information and culture through one-way media, but are instead active participants collaborating on a journey into the future.

The internet it still in its infancy, but already we see fantastic things appearing as if by magic. Take Linux, the free computer operating system, or Wikipedia, the free encyclopedia. Witness the participatory culture of MySpace and YouTube, or the growth of the Pirate Bay, which makes the world’s culture easily available to anybody with an internet connection. But where technology opens up new possibilities, our intellectual property laws do their best to restrict them. Linux is held back by patents, the rest of the examples by copyright.

The public increasingly recognises the need for reform. That was why Piratpartiet – the Pirate party – won 7.1 per cent of the popular vote in Sweden in the European Union elections. This gave us a seat in the European parliament for the first time.

Our manifesto is to reform copyright laws and gradually abolish the patent system. We oppose mass surveillance and censorship on the net, as in the rest of society. We want to make the EU more democratic and transparent. This is our entire platform.

We intend to devote all our time and energy to protecting the fundamental civil liberties on the net and elsewhere. Seven per cent of Swedish voters agreed with us that it makes sense to put other political differences aside in order to ensure this.

Political decisions taken over the next five years are likely to set the course we take into the information society, and will affect the lives of millions for many years into the future. Will we let our fears lead us towards a dystopian Big Brother state, or will we have the courage and wisdom to choose an exciting future in a free and open society?

The information revolution is happening here and now. It is up to us to decide what future we want.

The writer is the Pirate party’s member of the European parliament
Copyright The Financial Times Limited 2009

Almedalen var tydligen varken blå, röd eller grön i år

Ja… jag vet, det var inte jag som noterade det här först. Men med tanke på hur debatten senaste veckan gick hög om vem som dominerade debatten i Almedalen, kan jag bara inte låta bli

Föresten, när publicerade Centerpartiet senast en artikel i Financial Times? Vi som parti borde sluta att larva med en massa sandlådementalitet och pajkastning gentemot Piratpartiet, det är inte värdigt. Deras framgång ÄR till stor del Centerpartiets misslyckande, hade vi visat principfasthet och stått upp för vårt partiprogram och våra liberala värderingar, hade deras röster varit våra.

Vi hade dessutom sluppit ett för öppen ridå, destruktivt bråk vars ände ej än gå att skönja.

Istället för att tjafsa borde vi skämmas, istället för att leta luckor i PP’s politik borde vi reflektera över vårt eget fiasko. Istället för att snacka strunt borde vi börja arbetet med att riva upp det elände vi varit del av att skapa.

Mvh

M

Kriminellt umgänge på Centerpartiets partikansli?

På Stora Nygatan 4 i Gamla Stan sitter de 40 personer som utgör Centerpartiets riksorganisation. Frågan som vi medlemmar måste ställa oss är huruvida denna verksamhet är i enlighet med gällande lagstiftning.

Den centrala frågan är, lyssnas det på musik på Stora Nygatan 4? Låter kanske någon sin radio stå på utan att helt stänga kontorsdörren, och därmed, med berått mod låter sina snyltande kollegor stjäla ifrån den svältande kulturskaparen? Dämpas sorlet i cafeterian av lite stulet örongodis kanske?

Eftersom en arbetsplats inte är privat och det enlig upphovsrättslagen är stöld att inte betala om så många som 40 personer kan lyckas sniffa åt sig några takter är det viktigt att inte anarki utbryter i på partikansliet i Gamla Stan, bevare oss!

Brott ska beivras, till varje pris! Gratis får aldrig vara gott!

Lev ut din repressiva fantasi Flanking och få ordning på eländet innan samhället helt kapsejsar! Kom ihåg att man är skyldig till motsatsen bevisats!

Det är något som luktar ruttet i kungadömet!

Mvh

M

Är det bara Per Ankersjö som kan se att Kejsaren är naken?

Per Ankersjö symboliserar i mångt och mycket det jag verkligen gillar med Centerpartiet, modernt liberalt, med ett grundmurat ekologiskt hållbarhetstänk och med en syn på den personliga integriteten som präglas av ideologi och principfasthet. Man kan nog påstå, att värdet av hur starkt hans politiska hjärtefrågor är cementerade inom partiet, är för mig lite som en termometer på Centerpartiets hälsotillstånd.

Det senaste årets repressiva kursändring av ledningen bort ifrån liberala vatten, och mot det okända har skakat om oss liberala Centerpartister på ett fundamentalt sätt. Visst kan man strida intern om sakfrågor, det tillhör den politiska debatten, men när man är oense om den ideologiska plattformen blir det svårare. Lika lite som att Socialdemokratin skulle kunna rösta för slopad arbetsrätt eller Moderaterna skulle införa långtgående löntagarfonder, lika lite trodde jag att Centerpartiet aktivt skulle kunna stödja en lag som river upp den fundamentala rätten till ett privatliv och skyddet av den enskildes korrespondens.

Detta är nämligen frågor som definierar partiet, detta är inte en argumentration runt decimaler i välfärdssystemet, eller procent justeringar av skattesatser. Detta är de frågor som drog igång många av oss i vårt politiska engagemang, som tog oss upp på barrikaderna, att svika i dessa frågor är inte möjligt utan att i grunden förändra partiets riktning och i längden medlemssammansättning.

Under denna turbulenta tid har jag satt mitt hopp till ledande Centerpartister som Per, som trots den politiska bildningskampanj som initierats av partiledningen gentemot Centerns medlemmar, stått fast vid skyddet för grundläggande medborgerliga rättigheter. Detta, att det fortfarande finns principfasta politiker i partiet som delar mina värderingar, är i princip enda anledningen till att jag fortfarande kallar mig Centerpartist, trots det stigma som detta epitet allt mer för med sig bland liberaler.

När septemberkompromissens 15 punkter presenterades var jag försiktigt optimistisk, centrala tillkortakommanden i FRA-lagen identifierades, vilket var viktigt för det antydde en förståelse för kritiken. Men när jag under våren 2009 läser propositionen så blir jag rent ut sagt vansinnigt besviken och upprörd.

Förutom att syftet mycket riktigt preciseras, faller i princip alla tyngre punkter. Massavlyssningen kvarstår, eftersom trafiken inte går att begränsa i reella termer, domstolen blir en handplockat nämnd som inte har något av de fristående attribut som krävs av en domstol, informationsskyldigheten gentemot oskyldigt avlyssnade faller på sekretessens egen orimlighet, FRA shoppen öppnar via kompletterande lagar som hålls utanför själva FRA lagen o.s.v.

Vi som uttrycket en förhoppning kommer inte att låta oss luras, frågan är dock om ledningens vilja att ”lyssna och ta till sig” var allvarligt menad? Jag är glad att Per Ankersjö och hans borgerliga vänner nu säger högt, det alla redan vet, att septemberkompromissen tyvärr bara är snömos i sin nedskrivna form. Jag må tycka att Per är lite välvillig i sin recension då han inte nämner den intakta massavlyssningen, men det viktigaste är att öppna diskussionen igen.

Centerpartiet måste våga påtala att Kejsaren är naken.

Mvh

M

FRA lagen rivs upp, men av vem?

Mona’s tal var vad man kunde vänta sig ”alla får det bättre med en rödgrön regering”, finansiering och utfästelse när det gällde frågan ”när” alla dessa ekonomiska utdelningar skall ske, gavs inte.

Dock får jag säga att jag sällan hört Mona tala bättre rent retoriskt, och jag tycker mig också notera en viss glädje och ett visst självförtroende som inte setts till på ett tag.

Självklart är hon inte dummare än att hon håller fast vid att FRA-lagen måste rivas upp, allt annat vore realpolitiskt vansinne. Att sedan socialdemokratin fortsatt anser att en signalspaningslag är nödvändig tror jag inte kommer att ligga dem i fatet i valrörelsen. Miljöpartiet har betydligt högre anseende när det gäller integritetspolitiken än S och en ny avlyssningslag under mandatperioden skulle sänka deras trovärdighet på ett sätt som de inte har råd med. Det blir med andra ord politisk malpåse för FRA-lagen, vilket givetvis inte är en långsiktig lösning, men det näst bästa som vi kan hoppas på i det kortsiktiga perspektivet.

“Vi vill vara tydliga – integriteten är viktig. Så riv upp, gör om, gör rätt!”

Det bästa vore givetvis att Alliansen insåg att man med 178 riksdagsledamöter allena inte kan genomföra en valrörelse, och att man aldrig kan bli återvald under parollen borgerligt repressiv, eller med en vision om den “goda polisstaten”. Man behöver ju också väljare, och alla kan inte köpas med skattelättnader, det finns faktiskt, trots vad Hägglund verkar tro, principer som inte är till salu.

FRA-lagen är i sin kränkande utformning lika realpolitiskt död som 30-talets tvångssterilisering. Den politiker som driver frågan om massavlyssning av befolkningen i fredstid, oberoende av hur behjärtansvärda skälen må vara, är politiskt död.

Synd bara att Flanking inte kan räkna ut detta utan externa konsulter.

Mvh

M

Ska vi satsa på 2014 istället?

När skutan tar in vatten och länspumpen inte längre räcker till är det vettigt att koncentrera sig på de största läckorna först, snarare än att försöka göra förbättringar på de ställen där det må sippra in en del vatten, och där problemet ar tydligt att se, men där fartygets förmåga att flyta inte på kort sikt är i fara.

Jag har alltid attraherats av Centerpartiets miljöengagemang och dess tro på det klimatsmarta entreprenörskapet. Jag tycker att Centerpartiet har haft en viktig roll i att höja Alliansens miljöambition och att vi kan vara stolta över det som uppnåtts hitintills på detta område.

Miljöpolitik och näringspolitik är två politikerområden som är och ska vara prioriterade. Dom är prioriterade av Alliansen men de är också prioriterade av oppositionen. Dagen hetaste fråga är inte problembeskrivningen, det är vägen dit och nivåer, ibland decimaler. Kan man få med sig EU på en 30 procentig minskning? Är 40 procent realistiskt för Sverige? Hur ska man tillgodoräkna sig miljöinvesteringar i 3e världen? Ska inte det räknas in i biståndet?

Det är inte min avsikt att på något sätt förminska vikten av dessa frågor, men just nu har vi 7 stycken partiledare som med ryggen vänd mot grundläggande medborgerliga rättigheter, rättsäkerhet och demokratins förutsättningar, argumenterar decimaler och räknemodeller inom något som de i grund och botten redan kommit överens om. Båten har ett meterstort håll under vatten linjen och argumentation tycks röra barlastens mest optimala viktfördelning. Den enda som inser faran är en blek ung man med lila t-shirt, men vem orkar lyssna på någon som verkar hysterisk och hela tiden skriker “vi sjunker, vi sjunker”?

Maud Olofssons tal i Almedalen i går var på 42 minuter; 10 minuter jämställdhet, 7 minuter ungdomsarbetslöshet, 13 minuter klimat och miljö, 12 minuter Sverige och EU.

En gäspning gick igenom publiken och för oss som nattat barnen tidigare, bara för att få en chans att se talet live på SVT24 blev inte bara besvikna utan också förvånade, var fanns den liberala visionen och självinsikten över det förlorade initiativet i integritetsdebatten, över utfrysningen av en hel generation ifrån partiets led av sympatisörer, över ett EP val där t.o.m våra egna medlemmar tvingades till skolk eller Piratpartiet?

Men visst, jätteviktiga områden nämndes, alla redan prioriterade av alla partier. Vem hade ens reagerat om Mona Sahlin, eller varför inte Björklund hade lagt upp sitt tal på exakt samma sätt? Eller är det så att partiet inte längre räknas för Flanking och hans strateger, att det nu handlar om en ren förtroende omröstning, vilken av partiledarna väljarna gillar mest?

Centerpartiets profilfrågor har gått ifrån att vara Lantbruk, till kärnkraft, till Öppenhet och personlig integritet. 2006 växte partiet för att vi drog till oss en ny generation unga liberaler, inte minst med vårt öppenhetsmanifest, som var den direkta anledningen till att t.ex. jag tog steget ut till medlemskap.

Tre år senare verkar det som om vi faktiskt är ett ganska irrelevant parti, utan trovärdighet i våra tidigare profilfrågor och utan någon ny att stoltsera med. Partiledningen har berusad av sina djupa skattkistor hakat av resten av partiet, för att plockas fram ur malpåsen vartannat år inför partistämman.

Centerpartiet är ett sjunkande skepp, för vi övergav den liberala människosynen, vi övergav det värde som förde oss samman, rätten till frihet, till privatliv och stridslusten mot det framväxande storebrosamhället. Vi övergav denna gemensamma vision i ord och i handling, jag behöver inte nämna bokstavskombinationerna, alla vet.

Tyvärr tror jag att det är för sent, att bygga trovärdighet tar längre än ett år. Med den genomsnittsålder som partiets sympatisörer fått efter att partiet sålt ut en hel ungdomsgeneration till upphovsrättsmaffian och tvingat den resterande delen av befolkningen till att avhända sig rätten till fredade privatliv, tvångskopieringa av all post och elektroniska fotbojor via mobiltelefonen, så tror inte jag annat än att det är kört.

På ett år hinner nämligen den futtiga procent som vi har till godo till 4 procents spärren dö en naturlig död,

Kanske bättre att satsa på 2014 istället?

Mvh

M

Maud är en belastning för Centerpartiet

Efter att ha lyssnat på intervjun med Maud idag ifrån Almedalen, kan jag inte annat än att dra den slutsats som jag tappert undvikit att dra under de senaste 12 månaderna; Maud Olofsson har inte förstått ett skvatt av hela integritetsdebatten.

Om man som Maud drar slutsatsen att det mest angelägna just nu är en debatt runt ICA:s registrering av köpbeteenden, blir man faktisk ganska omskakad av den ignorans och okunskap som verkar husera i vår ”store ledares” huvud. En registrering av kunder som faktisk aktivt väljer att registreras genom att fysiskt dra sitt ICA kort varje gång de handlar? Tror man att detta är det mest kritiska just nu, att det är detta som först och främst borde debatteras, då är man inte ens på banan.

Man kan, och skall, vara skeptisk mot att låta sig registreras av olika kommersiella intressen. Lika mycket som man ska vara försiktig med att låta allt för personliga detaljer cirkulera runt för allas beskådan. Men detta är i slutändan ett val för den enskilde, dessutom är det i regel information som endast ger fragmentariska bilder av en individ och dess beteende, att likställa ICA:s potentiella insyn i mina cornflakes preferenser, med statens registrering av alla mina samtal, email, Chat meddelanden, geografiska positionering med minutintervall, kontakter och sociala mönster är på klarspråk, så djävla dumt och provocerande att man nästan tappar fattningen.

Jag använder inte mitt ICA kort längre, jag har full respekt för varje människa att göra som dom vill, det är deras val. Om du Maud tycker att det fria valet att sälja lite personlig information till din ICA handlare är det debatten borde handla om så kan du säker bli byrådirektör på datainspektionen, men du kan fan inte leda ett liberalt parti.

Låt oss uttala orden; Maud är en belastning för Centerpartiet

Mvh

M

Juridik, politik och ren förbannad lögn

Humoristiska citat, med en dyster relation till verkligheten

Iranska Väktarrådet konstaterar hur även perfektion, kan överträffas, notera slutklämmen.

”I Iran sa en talesman för landets högsta juridska organ väktarrådet i dag att det inte förekom något fusk i presidentvalet för två veckor sedan. Talesmannen sa att Iran inte haft valfusk i något presidentval, och att det här var det renaste valet hittills.”

Svea Hovrätt konstaterar att partiskhet hos domaren och polisiär korruption inte är jäv… i lagens mening.

”Hovrätten ogillar alltså jävsinvändningen och konstaterar att domarens medlemskap i de kritiserade föreningarna visar på ett engagemang i frågor på immaterialrättens område “som i viss utsträckning kan sägas ske i rättighetsinnehavares intressen”. Men hovrätten tycker att det måste beaktas att rättighetsinnehavare åtnjuter grundlagsskydd i Sverige.”

Solna tingsrätt slår fast att en privat, sluten server med lösenord är att betrakta som allmänt tillgänglig.

”Enligt tingsrätten står det klart att nedladdningar gjorts av ljudböckerna och tingsrätten godtar den bevisning som ljudboksförlagen lämnat in. “Intrången har inneburit att verken tillgängliggjorts för allmänheten”, skriver tingsrätten i beslutet.
Samtidigt går det inte att utesluta att den aktuella servern endast varit tillgänglig för personer med inloggningsuppgifter, anser tingsrätten. Men det spelar ingen roll.”

Visst är det en märklig värld,

Mvh

M

Medborgarna tar plats i Bryssel

För Piratpartiet är valet av den gröna gruppen ett både upplyst och taktiskt riktigt beslut. Dels för att det sänder en neutral signal till Sveriges väljare, där media och opinion av någon outgrundligt anledning fortfarande definierar politisk agenda enligt industrialismens gamla höger vänster skala. Men dels också för att den gröna gruppen erbjuder Piratpartiet resurser och frihet för att skapa sin egen plattform något som inte skulle vara lika självklart bland liberalerna.

Oscar Swartz skriver bra och resonerar väl runt valet av partigrupp och jag kan bara instämma.

Vad som tycks omöjligt att ta till sig för de traditionella partierna är att Christian Engström i Bryssel inte betyder att ”en piratröst” nu är representerad i Bryssel. Det må vara fallet med t.ex. Lena Ek, hon är just EN Centerröst i Bryssel, med den uppebara numeriska begränsning i inflytande som detta innebär. Lena representerar inte heller sina väljare i första hand. Hon representerar svenska Centerpartiets styrelse, som i sin tur representerar Centerpartiets stämmo ombud, som i sin tur representerar, Centerpartiets 50 tusen medlemmar, detta är inte ens indirekt demokrati om man ska vara ärlig.

I fallet Piratpartiet innebär det dock, mycket tack vare nätideologins och teknikens realiteter, att EP parlamentet och dess överväganden nu slutgiltigt är ”online”. Piratpartiet kommer i hög grad att förvandla EP till ett Internetforum med både verkligt deltagande och direkt medborgerligt engagemang. Det som EU felsatsat tiotals miljoner på kan nu komma att bli verklighet genom folkets val, här i Sverige. För medborgerlig närvaro handlar inte om att skapa en hemsida för EP, det handlar om att ge människor verklig tillgång och chansen till dialog. Piratpartiet kommer att förvandla mycket av arbetet i EP till en levande blogg med ett väldigt öppet kommentatorsfält, och detta är värt mer än 100 MEP’s när det gäller frihetligt inflytande över besluten.

Man behöver bara dra sig till minnes Telekompakets-omröstningen och hur opinionen tvingade fram ett visst röstbeteende där. För det var opinionen, och i hög grad den svenska som väcktes i denna fråga, och som i slutändan tvingade MEP’s att verkligen bekänna färg. Ämnet lyftes av bloggare och nätaktivister med kontakter i Bryssel, denna bryssel-länk är nu också formellt fullt etablerad. Med tusentals bloggare och andra opinionsbildare i ryggen kommer Piratpartiet agera med en slagkraft som utan tvekan redan skrämmer andra politiker. Piratpartiet har ingen anledning att kohandla i fokusfrågor eller tänka karriärmässigt i sina beslut utan kan med ett mus-klick bjuda in allmänheten i debatten för att ställa de direkta, obekväma och svåra frågorna. Öppenhet är idag de facto, det mest kraftfulla politiska verktyget som medborgarna kan få tillgång till. Ingen politiker i Europaparlamentet kan längre komma undan ett beslut utan att behöva ta konsekvenserna inför opinionen, och vetskapen om detta är nu ständigt närvarande.

Dagarna då man kunde viska fram sitt ställningstagande, eller stoppa jobbiga saker i byrålådan är över, så se upp i stolarna där nere för den 14e juli smäller det!

Mvh

M