Partiledaredebatten var som väntat ganska förutsägbar,stridsfrågorna var jobben, sjukförsäkringen och energipolitiken. Inga visioner presenterades och man fick lätt intrycket av att en bra regering är en som är ”bra” på att fatta beslut, som är ”regeringsduglig”.
Det var just denna regeringsduglighet som tog Sveriges demokratiska oskuld under FRA debatten. Inte på ett väl övervägt och romantiskt sätt, snarare i en brutal gruppvåldtäckt, där medborgarna nu få dras med de praktiska och psykologiska effekterna av detta under överskådlig tid.
Alliansen kan aldrig få detta ogjort genom banala godisregn-liknande åtgärder som ytterligare jobbavdrag, en kräkning förblir en kränkning. Men vad man kan göra är att börja den liberala resan, och det sker inte med nuvarande frihetliga beröringsskräck. Alliansen och Centerpartiet i synnerhet försöker desperat att sätta en agenda som inte har några beröringspunkter med frihetliga frågor, konfiskeringen av svenskarnas privatkorrespondens får inte diskuteras av någon partifunktionär. Grundlagsskyddade rättigheter får inte beaktas mer än på en abstrakt översiktlig nivå.
Att Socialdemokratin väljer att inte göra FRA-lagen till valets stora fråga kan te sig märkligt, men i beaktande av Socialdemokratins statscentrerade utgångspunkt i politiken, samt en sakpolitisk fixering vid Datalagringsdirektivet faller sig detta kanske mer logiskt. Den samlade oppositionen har inget att vinna på en debatt runt vare sig människosyn eller grundläggande medborgerliga rättigheter.
I tysthet väljer kombatanterna att lämna frihetfrågor och visioner om det goda samhället därhän för att koncentrera sig på om marginalskatten ska vara 54% eller 56%, om A-kassan ska vara skattesubventionerad eller inte.
Så fattigt, så ledsamt och så visionslöst.
Mats Knutsson och andra ledande kommentatorer i gammalmedia säger ”jobben och sjukförsäkringen avgör valet”, varför det? Är detta verkligen, på djupet, de frågor som människor anser överordande sina egna grundläggande rättigheter som medborgare? Eller är detta vad Mats Knuttson begriper sig på, eller kanske vad riksdagspartierna vill tala om?
Är det viktigare att få en hundring till, eller ett par dagar kortare sjukvårdskö, än att ha rätt till att oinskränkt och utan statlig monitorering kunna utöva, det som till alldeles nyligen var demokratiska rättigheter?
FRA-stormen och Piratpartiets succe i EP-valet, byggde på en sak, att man under några månader lyckades få något så grundläggande som frihet och rättssäkerhet på den politiska agendan. För ett ögonblick tappade partistrategerna greppet och gammelmedia valde att låta det ske.

Kan det hända igen? Det är detta som avgör valet 2010. Om frihet återigen diskuteras på ledarsidor, i SVT och SR, kommer det att lyfta Piratpartiet in i riksdagen med god marginal och det kommer att sätta stop för enfaldiga partier som Sverigedemokrater och Kristdemokrater. Det kommer att göra valet till ett framtidsval istället för ett val om tabeller och decimaljusteringar.
Här i ligger Piratpartiets utmaning. Man måste lyfta sin profil in på ledande debattsidor, ta större utrymme i riksmedia, och framförallt använda Sveriges största aktivistkår för att skaka om folkhemmet. Få pirater tillhör det flaggbärande släktet, vi är nog inte så kollektivistiska i vår framtoning och Piratpartiets gatumanifestationer tenderar att bli en halvmesyr. Men, det finns en otrolig PR kompetens, ett teknisk kunnande, en vilja att donera och ett stort debattsug bland de närmare 50 000 medlemmar som sluter upp bakom partiet. Partiet har en stor del kommersiella intressen som förstår det krasst företagsekonomiska priset av att Sverige förvandlad till en digital polis stat, bakom sig.
Det är partilednings uppgift att förvalta denna utgångspunkt.
Partiets valstrategi måste handla om gammelmedia, i de nya medierna är slaget vunnet. Att övertyga de redan troende ger inga nya segrar för vare sig de medborgerliga rättigheterna eller demokratin.
Mvh
M