Njut av brevhemligheten dessa sista tio dagar?

Heinrich Heine (1797-1856) skrev att ”där man bränner böcker bränner man till slut även människor”. Han hade rätt, några år efter att politiskt initierade bokbål hållits i trettiotalets ”demokratiska” tyskland ringlade röken upp igenom de ökända skorstenarna. Folket måste försvaras mot obskyra inre och yttre hot, makten över kommunikationen och kunskapen blir central.

Idag står vi inför det största bokbål som historien skådat, tändstickorna rivs mot plånen, den uppeldade politiska majoriteten drivs på av särintressernas mest inbitna och välbetalda försvarare. Utan eftertanke låter våra politiker sig hänföras i kampen mot det banala, mot det nakna, det osmakliga, det vidriga, det elaka, det politiskt kontroversiella, och därmed också emot sanningen och den reflektion av vårt eget samhälle som ord, bilder, kunskap och intryck utgör.

Samhället ska renas ifrån moraliskt förfall, gråa juridiska zoner och hjärnspöken som ingen kan se eller uppfatta. Yttre hot utan konturer eller identitet ska bekämpas, som ekon ifrån en svunnen tid. Censur, filtrering, avlyssning, monitorering, positionsbestämning, tekniska möjligheter som blir slagträn i en påtvingad strid där alla förlorar.

För friheten dör det ögonblick vi slutar bejaka den. Det behövs ingen resolution eller några parlamentariska omröstningar. Den sekund vi tystnar och låter det ske slocknar lågan. Varför låter vi det ske, varför är så många likgiltiga?

Den första december upphör rätten att fritt kommunicera i Sverige, efter denna dag gäller inte längre brevhemligheten. Det privata samtalet är inte längre privat. Nationens försvare har återigen ryckt ut i kamp mot de obskyra hoten’s väderkvarnar. Yttrandefriheten beskärs till fysiska möten utan protokoll, brasorna tänds. Människor känner rädsla, kryper in i sina skal.

Hur bränner man kommunikation och kunskap i det digital samhället? Man hotar infrastrukture, den moderna tidens salutorg, ”inte den, inte den, men den går bra”. Hur kväser man samtalet? Man säger; uttryck dig fritt, men vi kanske lyssnar.

Det samhällskontrakt som baseras på en ömsesidig respekt mellan makthavare och medborgare bryts den första december och det spelar ingen roll hur många eller få hörlurar och processorer staten har, övervakningsstaten bygger på hotet om övervakning, mer behövs inte. En halv miljon svenskar har redan lämnat det öppna svenska samhället bakom sig och gått in i anonymitet, fler följer. Det digitala demokratiprojektet har bytts mot digitala viskningar och förklädnader. Återigen ser vi historiens tragiska ironi.

Att behöva se Sveriges demokrati, yttrandefrihet, mötesfrihet och brevhemlighet undermineras av en borgerlig regering är hjärtskärande. Att se, med den lättja och arrogans som man sablar ner 70 år av historiska lärdommar, och hur Centerpartiet stiger fram som den nya ordningens främsta megafon är svårt att sätta ord på.

Östtyskarna, Tibetanerna, Iranierna, alla hade rent mjöl i påsen, men vad hjälpte det dem?

Tänk på att njuta av brevhemligheten dessa sista dagar,

Mvh

M

Politiskt förmyndarskap i familjepolitiken

Hur folkpartiet kan kombinera politiskt förmyndarskap i familjepolitiken, med en uttalad ”liberal hållning” övergår i alla fall mitt förstånd, Solveig sammanfattar saken väl.

Mvh

M

Mellan mig och Maria, står Mona

Maria Wetterstrand har helt rätt, MP skulle kunna vara ett hem för villsna socialliberaler. För mig är MP idag det riksdagsparti som främst företräder det socilaliberala synsättet i grundläggande medborgarrättsliga frågor och synen på indivdens privata sfär. Det är en stafettpinne som inte MP tagit i kamp ifrån Centerpartiet, snarare har de plockat upp den ifrån golvet där Centerpartiets ledning kastade den sommaren 2008.

För mig är inte arbetslösheten, eller finanskrisen de mest brinnande frågorna i Sverige. Dessa frågor är cykliska, upp och nedgångar kommer fortsatt att avlösa varandra, politikens förmåga begränsas till marginell påverkan. Historien kommer inte att minnas decimaljusteringar i välfärdssystemet eller om jag får ytterligare en tusenlapp i fickan. Vad våra barn kommer att tala om är klimatfrågan och medborgarrättsfrågan, och de kommer att dömma vårt agerande hårt om vi sviker dem. Dessa frågor är inte cykliska och vår framtid beror helt på ett starkt och principfast politiskt ansvarstagande.

Med detta i åtanke verkar MP onekligen vara kursetta i riksdagsklassen? Kanske, om de inte slagit sig i kast med fackföreningens politiska betong arm och lovat S evig trohet, hur fan tänkte dom?

Mellan mig och Maria står alltså Mona, Östros, Jutholt, Pagrotsky och en hel arme med blytunga betongsossar som bara väntar på att få lägga sig i hur varje människa lever sitt liv i detta land.

Därför kan inte MP vara ett attraktivt alternativ för liberaler som tror på människan mer än systemet och därför hoppas jag fortfarade på att Centerpartiet återtar det liberala intiativet.

Till dess röstar jag på piratpartiet,

Mvh

M

Om Centerpartistisk bitterhet, trovärdighet och nystart på Newsmill

Idag publiserar jag en artikel på Newsmill runt avsaknaden av en gemensam värdegrund och behovet av ideologisk riktning och nytändning inom Centerpartiet.

Ett parti utan ideologisk förankring fungerar inte mer än under en kort period. Centerpartiet har blivit Alliansens Ny Demokrati, där ingen egentligen vet vad som gäller. Att ta diskussionen internt och kriga färdigt om vilken inriktning detta parti ska ha kommer att bli smärtsamt och det kommer inte att bli oblodigt, men det är en absolut nödvändighet.

Läs mer på Newsmill,

Mvh

M

Opinionen är mer frihetlig än Centerpartiet

Ytterligare en opinonsundersökning understryker Centerpartiets dalande position i opinionen, än en gång samma menlösa och patetiska uttalanden; ”vi måste bli tydligare”, det är inte politiken vi för utan hur vi kommunicerar den, Halleluja! Nej, Annie, det finns inget frihetligt eller liberalt över Centerpartiet sedan juni 2008! Tvärtom, inget riksdagsparti anstränger sig mer för att håna och förlöjliga de frihetliga principer som som vi själva gick till val på 2006.

Hur mycket tydligare behöver vi vara, var inte FRA-lagen tydlig nog, ska vi kombinera det hela med att faktiskt fysiskt spotta människor i ansiktet under valrörelsen? Det kanske vore ännu tydligare, briefa kampanjarbetarna?

Magnus Andersson gör en något mer verklighetsförankrad analays, men faktum kvarstår, i vår iver att verka regeringsdugliga har vi försakat varje princip vi sa oss stå för. Vi som sa oss vara frihetliga och liberala valde den repressiva och individfientliga vägen. Partiet har på central nivå stakat ut vägen mot ett ofritt samhälle, mot censur och mot beskärda medborgerliga rättigheter, och nu är vi förvånade över att ingen verkar vilja följa med på resan.

Låt oss se det positiva i att den Svenska opinionen ändå verkar mer liberal och frihetlig än Centerpartiet, det ger ett visst hopp för Sverige och framtiden.

Vi får 4,5% fast vi förtjänar mindre, låt oss acceptera utgångspunkten för diskussionen, i alla fall internt.

Uppdatering, Federley kommenterar nu saken utifrån sin synvinkel i AB, och trots att han fått en hel del av sleven inte minst på den här bloggen, hedrar det honom att han tar till sig kritiken på ett konstruktivt sätt.

Mvh

M

Den utveckling skivbolagen vill stoppa

Att Ipred och upphovsrättsindustrins bryska kamp handlar om pengar förstår väl alla. Men det som fortfarade inte verkar förstås i regering och riksdag är att det än mer handlar om vem’s pengar. Grafen nedan visar utvecklingen i UK, det finns ingen anledning att tro, att Sverige skulle se annorlunda ut.

Skivbolagen förlorar på fildelning, inte artisterna, tvärt om faktiskt. Hela Ipred debatten är ett falsarium. Man borde i sanningens namn möjligtvis argumentera för ”att ge skivbolagen en möjlighet att tjäna pengar på andras musik”, för det är vad det handlar om.

I fildelningens tidevarv konstaterar man att skivbolagens har rätt i sin panik, deras branch krymper och deras del av kakan blir allt mindre, men man kan samtidigt konstatera att artisternas ökade andel inte bara sker genom att intäkter för framträdanden ökar, utan det sker också en signifikant ökning i reella intäkter för skivförsäljning som går till artisten. Man kan spekulera i om det beror på den högre andelen artister som startar eget skivbolag då teknologin idag finns tillgänglig och där distributionsmonopolet hos skivbolagen upphört med i och med Internet.

Tänk vad intressant och dynamisk diskussionen varit om politikerna skaffat objektivt underlag och kunskap om verkligheten innan beslutshammaren for,

Mvh

M

Kan ett hot om bojkott av Telia sätta stopp för FRA-vansinnet?

Oscar Swartz lanserar en ide om en landsomfattande kampanj av konsument kraft där vi, som konsumenter helt sonika villkorar vår fortsatta relation med Telia, med att de tar strid för sina konsumenter mot den repressiva avlyssningslagen.

Jag sympatiserar med tanken. Swartz har helt rätt, 80% av fiberkapaciteten i Sverige ägs av telia, de har muskler att processa om saken, upp i Europadomstolen om så krävs, men har de viljan pch intresset att stöta sig med sina politiska allierade, vem vet? Men kan vi fördröja integritetsvåldtäkten till efter valet 2010, kan vi använda röstsedeln till att freda oss mot repressiva agendor i riksdagen.

Det mest frustrerande i hela den här medborgarrättsliga farsen är att vi som medborgare inte ens har möjlighet att protestera genom uttöva någon typ av fysiskt motstånd mot övergreppet. Istället åläggs fiberägarna i lag att koppla upp sig mot avlyssningsmyndigheten, och vi vars privatliv invaderas kan inte göra ett smack.

Men kanske ändå, jag ska kontakta Telia, och ifall du vill kunna säga till dina barn att du i alla fall försökte, gör det gärna du också,

Mvh

M

En Valallians innebär slutet på Alliansen, i alla fall för mig.

PJ Ander Linder har sagt många vettiga saker i sina dagar, nu balanserar han detta med sin närmast overkligt groteska ide om ett Alliansen under gemensam partbeteckning 2010.

Alliansen är en framgångsmaskin, den visar på regeringsduglighet och ger ett fullgott majoritetsalternativ som de borgerliga annars skulle ha svårt att presentera, men det bygger på ett sammarbete mellan 4 olika fristående parter, där en toleransnivå för varandras olikheter och ibland märkligheter råder. Skulle man som PJ och en del andra debatörer förespråkar, bara ge väljarna ett borgerligt parti, i syfte att desperat klänga fast vid makten, kommer detta att straffa sig inte bara 2010, men under en lång tid framöver.

Väljare har rätt att straffa partier i val, det är en av förutsättningarna för demokratin. Vill man markera en olust över KD’s medeltida samhällsperspektiv, Moderaternas flört med SD, FP’s Kärnkraftshets, eller varför inte Centerpartiets val att kissa på sitt Öpppenhetsmanifest, så måste man få göra det. Alternativet är att markera detta genom en röst på opposition, SD, eller PP, för det blir de enda alternativen kvar.

Förslaget om en gemensam partibeteckning är inte bara skamlig ifrån ett demokratiperspektiv, det är en defensiv maktvurmande strategi som tyder på ett fullständigt avsaknande av självförtroende. Man kan diskutera procentspärren till riksdagen, visst, men ett parti som inte får tllräkligt många röster har inte där att göra, så fungerar demokratin.

Jag kommer aldrig att rösta på ETT ”Alliansparti” och jag uppmanar ingen annan att göra det heller, för det är en urvattnad och tragisk ide, och det kräver av mig som väljare att jag förlikar mig med åsikter som jag aldrig accepterar att associeras med.

Regeringen har tagit emot mycket berättigad kritik i relation till sin syn på riksdagsmänen som röstboskap, att höja detta ytterligare en nivå är osannolikt otaktiskt.

Nu är det tid för de borgerliga partierna att profiliera sig, knappast tvärtom

Unket,

M

Vad vill egentligen kritikerna i fallet Vattenfall

Ärligt talat, vad är den verkliga substansen i kritiken gentemot Vattenfall och Lars G Josefsson?

Han anklagas alltså för att inte sökt tillstånd hos regeringen för en avtalstyp mellan Vattenfall Sverige och Vattenfall tyskland, som är helt standard för företag i samma branch.

Han anklagas för att utvärdera olika affärsmöjligheter för Vattenfall utan att beakta olika politiska strömningar i näringsdepartementet, och han anklagas för att driva en linje där Vattenfall ska agera affärsmässigt på den internationella markanden.

Visst kan man ha synpunkter på både vattenfall som företag och Josefsson som person, men det förvånar mig att även Allians representanter stämmer in i en kritik som i huvudsak baseras på att Vattenfall agerar affärsmässigt snarare än som en politiskt styrd organisation.

Vad vill kritikerna, sätta en politruck i ledningen?

Bevare oss!

Mvh

M

Det luktar skunk hos Moderaterna

När Ordföranden i Moderaterna’s nationella valberedning, tillika Kommunalråd i en av Sveriges rikaste kommuner med en kommunalskatt på 29%, Lars Ingvar Ljungman, öppet hetsar främlingsfientliga tongångar på Vellinge kommuns hemsida, då är väl ändå gränsen nådd!

När dessutom Tobias Bilström, dagen efter han utryckt besvikelse över att inte kunna skilja Invandrare ifrån sina barn, säger sig ha förståelse för reaktionen bland Vellingekommunens välbärgade och xenofobiska majoritet, så undrar man om ett liberalt parti överhuvudtaget kan ingå i en Allians med detta Moderaterna, var går gränsen?

Jag vet att det finns, många vettiga Moderater, men någonstans måste man fråga sig hur högt i tak man ska ha inom ett parti, och hur långt man är beredd att sjunka för att absobera någon procent med intellektuellt svaga och förvirrade Sverigedemokratiska röster. När frågan handlar om nedmontering av medborgerliga rättigheter, då piskas riksdagsledamöter för att falla in i ledet, men främlingsfientlighet har tydligen en helt annan status? Att Reinfeldt håller tyst i detta läge är beklämmande och jag tycker faktiskt att man har rätt att kräva en högre grad av engagemang i frågan bland moderata vänner och riksdagskandidater.

Hellre att vi kan sätta ett namn på främlingsfientligheten och möter deras vilsna argument, i riksdagen om så krävs, än att vi låter deras åsikter sprida sin vidriga och själviska stank inom Alliansen.

Vi behöver nog ett lite mer uppdaterat ”nytt Moderaterna” om vi ska gå till val tillsammans.

Fy fan, rent ut sagt!

Mvh

M