FRA-lagen och fyra dagar kvar för brevhemligheten, vems är ansvaret?

Jag har aldrig varit emot signalspaning som fenomen, ingen mig veterligen säjer nej till Sveriges rätt att inhämta information för sin omvärldsanalys. Däremot anser jag inte att målen helgar medlen till den grad, att metoder kan accepteras som underminerar förutsättningarna för det privata samtalet, tilltron till staten som aktör och i förlängningen det ocensurerade och fria samtal som möjliggör det demokratiska samhället. Här står min åsikt i direkt konflikt med Centerpartiets ledande FRA-kramare, inkluderat försvarutskottsledamoten och Ingvar Åkessons inofficielle talesman Staffan Danielsson.

Staffan anser, vilket han i dussintal inlägg gjort klart, att en ”eventuell” nytta av att tråla den civila kommuikationen väger tyngre än en grundläggande respekt för medborgerliga rättigheter. Att avlyssningen på sikt riskerar att underminera den demokratiska rättssäkra ordning vars försvar är själva grunden för vår underättelsetjänst existensberättigande lämnas därhän. Att Staffan vägrar skriva under på Centeruppropets punkt om att ” Kommunikation i alla dess former mellan människor skall vara fredad från statlig insyn, förutom vid brottsutredning” ger klara besked.

Hur tänker dessa människor? Hur kan man hävda en liberal vision för samhället, när människor hanteras som smuts när man ska välja metod? Hur kan man ställa sig bakom ett öppenhetsmanifest och gladeligen ljuga i medborgarnas ansikte när det handlar om att tvinga igenom en icke legitim lagstiftning? För det är lögn, när man hävdar att tekniskt ogenomförbara, eller av sekretess utagerade åtgärder ska vara garant för en rättsäker ordning. Det är lögn när en handplockad, ljusskygg jurist i argumentet blir en ”domstol”.

Denna dag vandrar tankarna mellan Flanking som helt utan självironi berättat om hur han är beredd at ta strider för integriteten i Göteborg men inte Sverige, hur Maud hävdar att ICA’s kundkort är ett större integritetsproblem än statlig massavlyssning av medborgarna och hur Fredrick och Annie gapar och sväljer trots att de” integritetsstärkande” som de satte sin heder i pant för, redan pulveriserats och kringgåtts i den proposition som de senare applåderade.

Vissa dagar blir man nedstämd av den förljugna debatten inom Centerpartiet och över vissa liberala medlemmars begynnande uppgivenhet. Ibland känner man en obeskrvlig illska över bristen på konsekvensanalys och den medborgarrättsliga apati som tagit över. Men det finns också stunder av hopp, då jag ser liberaler mobilisera och flytta fram sin positioner inom partiet.

Centerpartiet bär inte skulden för FRA-lagen, det var inte vår ide, men det föll på vårt ansvar att stoppa den, och vi kunde ha stoppat den, vi kunde ha tagit hem en gigantisk frihetlig seger och skrivit in oss som det självklara alternativet för liberaler i svensk politik. Istället lät vi oss korrumperas av byråkratiska särintressen och repressiva element inom stadsapparaten. Vi ställde oss på fel sida i en medborgarrättlig utrensningsaktion och vi kan inte göra detta ogjort. Vi kan be om ursäkt, vi kan göra en u-sväng, men gör detta oss åter till ett pålitligt frihetligt alternativ i Svensk politik? Kanske på sikt, men det behövs nya ansikten, några som saknar de svikna ordens ok på sina axlar måste stiga fram. Vi måste visa att vi som parti är annorlunda än de riksdagsledamöter som utgett sig för att representera oss.

Det är 4 dagar kvar för Brevhemligheten, kanske dags att skaffa en skrivmaskin och ge posten ett uppsving,

Mvh

M

Utforska inlägg i samma kategori: FRA, FRA-lagen

Etiketter Centerpartiet, FRA, FRA-lagen, medborgarrätt

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.