Syftet för virrhjärnan var aldrig att döda människor, syftet var att påtvinga politiska förändringar, skapa konflikt och tvinga oss att ifrågasätta tanken på ett fritt öppet samhälle ytterligare, bortom de repressiva steg som redan tagits de tre senaste åren. Att döda och att hota är bara de redskap som en fanatiker och galning av den härkalibern har att ta till.

Ingen förbipasserande dog och det är fortfarande farligare att åka skidor, hämta tidningen eller att backa ut sin bil ur garaget, än att shoppa i Stockholm.
Nu spekuleras vilt i media om det verkligen var en ensam galning, och jag kan konstatera att han i alla fall inte längre är ensam. Ledande politker ansluter sig nu till virrpannans uttalade mål, däribland Johan Pehrson (FP) och Morgan Johansson (S). I media ger de honom nu sitt fulla stöd och kräver att det fria samhället kringskärs ytterligare och att grundläggande fri och rättigheter ifrågasätts.
Det är inte utan att man undrar hur dessa herrar hade hanterat en invasion, genom att tvångsinternera sig själva och upplösa riksdagen månne?

Ett samhälle som försvarar sina medborgerliga fri och rättigheter genom att avskaffa dem har hamnat väldigt snett och att i detta läge nedgradera demokratin, expandera den genomruttna FRA lagen och släppa tyglarna om SÄPO helt, är att abdikera och ställa sig på terrorismens sida, varken mer eller mindre.

Mvh

M

Är det verkligen detta som utgör vår tids viktigaste frågor?

Jag vill hävda, att vår tids viktigaste fråga är huruvida vi ska gå in i det nya informationssamhället med demokratins förutsättningar och grundläggande medborgerliga rättigheter intakta, eller inte.

Därför röstar jag Pirat

Här i ligger problemet för Centerpartiet, det finns ingen substans i den frihetliga retoriken. Ställ dig frågan; vad skulle Centerpartiet kräva för att stödja en moderatledd regering? Svaret är tragiskt, nämligen ingenting. Den regeringsduglighetsideologin som blommade ut 2008, har sakta förbytts i något sorts ”hata mona/mota vänstern” paradigm där ens egna ideer är sekundära, politisk kuriosa för fanklubben. Man attackerar datalagringsdirektivet primärt för att det var en socialdemokratisk ide och för att det ger bra PR att vara emot.

För man kan inte, om man är vid något sånär sunda liberala vätskor, vara emot tanken på att staten ska kunna begära ut (tvångs) lagrade faktureringsuppgifter vid misstanke om brott på integritetsgrund, samtidigt som man kräver att staten ska ha direkt tillgång till hela befolkningens högts privata kommunikation helt utan misstanke om brott, dessutom med en PUL som ger FRA carte blanch, och med obefinlig rättslig och medial insyn.

Detta är intelektuellt omöjligt, utom i det logiska mörker som centerpartiet verkar befinna sig i. Det är faktiskt bedrövligt. För det är nämligen vid Lovön som Centerpartiets frihetliga och i förlägningen också liberala trovärdighet slutar.

Om staten redan har tillgång till all min privata korrespondens, alla mina SMS och skannar varenda Webcontact jag har, varför i hela friden skulle jag oroa mig för att Telias nät- uppgifter om vem jag har ring, och när ”också” indirekt kan begäras ut av staten via polis om jag mot förmodan skulle figurera i en brottsutredning?

Det är inte min intention att avdemonisera Bodströmssamhället, men som bekant finns det grader i helvetet. FRA lagen är och förblir en skymf mot den svenska demokratin och rättsstaten, detta är vad valrörelsen borde handla om.

Datalagrinsgdirektivet är ett hot mot den personliga integriteteten, medan FRA-lagen är ett avskaffande av det demokratiska samhällets grundprinciper om rätten till förtrolig kommunikation och skydd för privatlivet.

Det är dags för Centerpartiet att sluta hyckla och välja sida i den frihetliga debatten, utan en röd tråd blir retoriken bara obehagligt cynisk.

Mvh

M

Frågorna som ställs är relevanta… eller rättare sagt var relevanta. I dag överskuggas dessa frågor av något som har en helt annat dignitet, och som också borde ha det, för dem som kan förstå implikationerna av staten med Centerpartiet som högst profilierade agitator nu tar sig rätten att lyssna i det civila kabelnätet. Helt utan ”misstanke”, och utan några rättssäkerhets garantier för den enskilde tar statens mest ljusskygga hantlangare och sätter sina digitala öron så nära att vi tycker oss höra den rossliga andhämtningen i bakgrunden.

Vi förstår implikationerna, för vi talar annorlunda, vi går åt sidan på ett sätt som man vi inte gjort tidigare i Sverige, som vi inte växt upp med. Vi förstår implikationerna, för vi känner en begynnande fiendeskap med den stat som vi fick lära oss var god. Den gemensamma ordning som skulle skapa trygghet, har med ett blivit ett väsen som gör oss otrygga.

Centerpartiets liberala och landsbyggds falang har duellerat under flertalet år, den här gången tryckte båda på avtryckaren samtidigt. Traditionalisterna sköt FRA kulan rakt i hjärtat på liberalerna som i sina dödsryckninga tryckte på Ja knappen för kärnkraft, båda förlorade. Kvar är några vilsna gamlingar, några hundra medlemmar i ungdomarnas riksförbund för LAS avskaffande samt några karriärister som fått smak på livet i Stockholm.

Så fattigt, så patetiskt.

Det kan sluta här, vi kan dela upp partiet mellan de som går till LRF, gammeldansens vänner och skattebetalarnas intresseförening, det finns idiella alternativ som fyller funktionen. För saknas ideologi och principfasthet, då saknas också trovärdigheten och förutsägbarheten, själva grunden för ett politiskt partis existensberättigande. Hur kan man rösta på något som kan bli vad som helst, när som helst? Hur kan man ge sina nycklar till någon som en dag senare, utan förvarning kan bli ens ideologiska fiende, ett direkt hot mot ens värdegrund?

Men det behöver inte heller sluta här, vi kan acceptera att regeringsduglighets-charader inte är ideologi, inte är en platform som kan bära ett parti, och som inte lockar kritiskt tänkande väljare. Vi kan acceptera att Centerpartiet när ideologin sattes prov i Sveriges riksdag den 18 juni 2008, föll ihop som ett korthus, att vi svek, inte bara våra väljare, utan en hel befolkning, och vi kan ta konsekvenserna av detta.

Sedan är det dags att bestämma sig, ska vi spendera stämmorna med att grina över priset på konstgödsel och diesel, för att sedan dö en naturlig död, eller ska vi gå tillbaka till den frihetliga agenda som genomsyrade delar av partiet 2006? Ska vi satsa på gårdagens frågor, eller framtidens frågor? Är det verkligen den lokala matförsörjningen som bekymrar kommande generationer i Sverige, eller är det införandet av alla dessa digitala fotbojor och den demokratifientliga övervakningsstat som är under implementering . Är 200 vargar ett större hot mot befolkningen än 700 internspioner som avlyssnar dig och mig i vår vardag.

Jag har gjort mitt val, och det är betydligt viktigare än Centerpartiets vara eller icke vara för mig, men det betyder inte att vi inte kan mötas igen, men då måste detta ske under helt andra premisser.

Mvh

M

Bravo!

Frågan är enligt Svd mest insatta journalister den fråga som ska agera lackmustest för huruvida man är en PP sympatisör eller inte. En annan förutsättning är att man är helt likgiltig inför alla andra samhällsfrågor och svarar nekande på frågan om huruvida ”buggning kan krävas för att bekämpa terrorism”.

Låt mig därför göra följande helt klart. Jag är djupt engagerad i en rad samhällsfrågor och följer den ekonomiska debatten intensivt. Jag har ett långt aktivt politiskt förflutet sedan omröstning om EU, har jobbat med rådgivning för EU kommissionen, har en fil kand i Statsvetenskap och en Master i Europeisk rätt. Jag har varit aktiv debatör i en rad frågor och tillhörde fram tills 2009 den tynande liberala delen av Centerpartiet.

Jag anser att det defintivt kan vara befogad med buggning under rättssäkra förhållanden och under överseende av ett ledarskap som inte väljer att godtyckligt bryta mot lagen. OCH, huruvida man kan ladda ner en film gratis eller med hjälp av sitt VISAkort är för mig personligen FULLKOMLIGT IRRELEVANT.

Fildelningsträtan är den yttersta konsekvensen av en upphovsrätt som inte är appliserbar i dagens samhälle och följaktligen måste reformeras. Oviljan att göra så leder till övergrepp på rättssäkerheten i någon sorts naiv tro att man kan backa in i framtiden och tvinga tillbaka en analog värld, OCH DETTA ÄR ETT BEKYMMER. Media industrins opropotioneliga inflytande över lagstiftningen i upphovsrätsliga frågor skapar en konfliktyta mellan lagstiftningen och medborgarna som på sikt hotar rättssamhällets legitimitet bland befolkningen och detta är ett ÄN STÖRRE BEKYMMER.

Buggning är och ska vara ett polisiärt intrument, gentemot skäligen misstänkta. Det har en hög acceptans i Sverige. Men när man via FRA-lagen utvidgade begreppet signalspaning i eter till att staten ska ha en kopia via sambandspunkter av varje tråd och eterburet meddelande som går ifrån en människa till en annan då bröt man sigillet till en låda som ingen demokrati har råd att öppna.

Att man sedan börjar föra en debatt runt att censurera icke önskvärda åsikter och uttryck är något som jag aldrig trodde att jag skulle behöva uppleva i Sverige. För varje liberal torde detta vara lika chockerande.

Jag är en trogen läsare av SvD och har alltid uppskattat deras journalistiska integritet, men nu har de passerat en gräns av dumhet.

Byt ut frågorna till; tycker du att demokratin måste förvaras? Tycker du att staten ska övervaka oskyldiga medborgare i deras vardag? Tror du att det stärker de konstnärliga kreativiteten att upphovsmannens barnbarn inte behöver arbeta 70 år efter kreatörerns död?

Eftersom det bara finns ett parti som tydligt tar ställning i dessa frågor, torde detta ge en bättre bild på hur mycket piratpotential det finns i Svd’s läsarkrets.

Det finns frågor som är viktigare än andra, men detta gör inte de andra frågorna oviktiga. För mig går gränsen vid demokratins förutsättningar, rättsäkerheten och rätten som oskyldig medborgare att inte riskera bli övervakad och registrerad av staten som ett kreatur i min vardag. Utan dessa grundläggande förutsättningar, hur relevant känns diskussionen runt decimaljusteringar i välfärdssytsemet?

Svd borde fan i mig skämmas. varför inte definera V sympatisörer med dem som ”vill ha hög skatt”, eller KD med dem som vill ”göra pingsrörelsen till statsreligion”?

Skärpning, får jag se Björklunds eländiga flin en gång till välkommna mig till folkpartiet i valkompassen, då byter jag fan i mig till DN.

Mikael

Piratpartiet levererar bandbredd till hemsidan och sökmotorn The Pirate Bay, medan den tracker och de torrentfiler som tidigare funnits på sidan numera finns på andra ställen. Dessa drabbades heller aldrig av det tyska beslutet.
- Pirate Bay är en söksida, och som sådan är den inte ansvarig för sökresultaten, säger Rick Falkvinge.
- När andra politiker tillsätter utredningar och undviker att hållas till svars, säger Rick Falkvinge, så tar Piratpartiet i stället ansvar och agerar med egna resurser för nationens informationssäkerhet och grundläggande yttrandefrihet. Vi är numera Pirate Bays internetleverantör.

Förslagen att censurera bort The Pirate Bay från internet är ett försök att tysta en av nutidens viktigaste opinionsbildare i frågor som rör medborgerliga friheter och rättigheter på nätet. Det är inget mindre än politisk censur, och något som varje demokratiskt sinnad person måste ta avstånd ifrån.
Piratpartiet stödjer även med andra tjänster rätten till fri kommunikation, genom driften av en anonymiserande Tor-server och proxyservrar till stöd för demokratiaktivister i bland annat Iran.

Kittlande!

Men som högt uppsatt på Säpo kan man konsekvent bryta mot grundlagen under tio års tid och framgångsrikt skylla på sig egen inkompetens, är inte det märkligt?

Media visar inget intresse, för de tusentals brottsofferna är ansiktslösa, namnlösa. Kanske är det du, någon du känner, eller kanske är det du som står på tur nästa gång?

Det här landet skrämmer mig allt mer. Människors, media’s och förtroendevaldas fullkomliga ointresse av att slå vakt om det mest grundläggande ett samhälle har, verkar allt mer etablerat. Hur kan 90kr i månaden för pensionärer väga tyngre än ett fungerande rättsamhälle? Hur kan en halv procents arbetslöshet upp eller ner prioriteras framför grundläggande demokratiska rättigheter. Hur kan en förbifart skapa mer debatt än när ett lands säkerhetstjänst/polis fullständigt struntar i vad lagen säger och åklagaren inte ens orkar göra en ansats till att ställa någon till svars?

Det är därför jag kommer att rösta Pirat 2010, ingen annan verkar ta demokratin på allvar. Ingen annan anser att rättssamhället bygger på vissa grundläggande principer. Det handlar inte om att ”strunta i 95 procent” av alla andra frågor, det handlar om att ställa sig frågan; vad är det som egentligen är viktigast, vilka grundläggande principer måste diskussionen om de andra 95 procenten utgå ifrån? Har man inte detta klart för sig, hur viktig är egentligen diskussionen runt pappamånader och jobbcoacher vara eller icke vara?

Ibland gör den svenska ignoransen mig bestört.

Mvh

M

Enligt Linander är Ipred nämligen en framgång för Centerpartiet, eftersom man inte kan stänga av människor ifrån nätet/samhället vid ”misstanke” om olovlig filedlning. Att vi gick ifrån ett rättssäker tillstånd, där endast polisiära myndigheter jagar misstänkta, till att lobbyorganisationer kan begära ut personuppgifter via domstol, verkar i Linanders tolkning vara irrelevant?

Det skulle vara intressant att förstå Linanders argument, om att Centerpartiet stärkt rättsäkerheten och integriteten med Ipred? Eller handlar det snarare om att man gjort Ipred mindre dåligt, och därmed sätter Centerpartiet som sin ambitionsnivå att alltid vara lite bättre än sämst? Men är det en ambitionsnivå som motiverar centerpartiet som del i en brinnande debatt om grundläggande medborgerliga och mänskliga rättigheter.

Jag förstår inte?

I samma kommentar hävdar Linander att FRA-lagen är bättre genom Centerpartiet’s ”hårda” arbete. Bättre än vad undrar jag? Bättre än en fullständigt okontrollerad massavlyssning, ett avskaffande av Parlamentarismen… bättre än Nordkorea… bättre än vad?

Vi går ifrån en status som en relativt aktad demokrati, till att avskaffa brevhemligheten, meddelarskyddet och grundläggande förutsättningar för demokratin i ett pen-drag och Centerpartiet slår sig för bröstet för att man fick en ”nämnd” med oklar kompetens, ambition och access.

Med sådan ”framgång”, undrar man vilka konsekvenser en eventuell motgång för Centerpartiet skulle få för grundläggande medborgerliga rättigheter?

Linander, jag inser det jobbiga i det här, men ibland måste man faktiskt lägga sig platt, be om ursäkt och arbeta för att reda ut eländet, istället för att hävda någon sorts patetisk seger som pendlar mellan skrattretande och väldigt obehaglig.

Mvh

M